Artikel i Borås Tidning 26 mars 1978

Utav vår granne Lars Larson, Töresås har vi fått ett intressant tidningsurklipp som fanns med i Borås Tidning 1978. Det är intressant ur Södra Vings perspektiv i så motto att rånet skedde dit Torp nr 3 flyttades se bild i flickr. Artikeln är skriven av Sv Norlander, med tillägg  av J Källén och Anna-Lena Hultman. Artikeln finns här.

Här följer en avskrift

Natten till den 20 Okt, 1847 rövades posten på allmänna landsvägen, nära gränsen mellan Vings och Härna socknar.

Det var postföraren Olof Andersons dräng, Sven Jonasson i Östrabo som rånades. Han hade hämtat Stockholmsposten och Jönköpingsposten vid Gammelstorps prostgård, för vidare befordran till poststationen Tärby.

Drängen Sven Jonasson, ”af stark kroppsbyggnad men av enfaldigt utseende” berättade senare inför rätten att då han befinna till grinden vid Påsatorpet, i närheten av hemmanet Långholmen hade han funnit denna stängd, vilket inte var vanligt vid den tiden på året. Han berättade vidare att då han stigit av kärran för att öppna, hade två för honom okända män rusat fram, varvid den ene hade riktat ett slag mot hans huvud med en träklubba. Slaget hade emellertid endast träffat axeln, men Jonasson hade fallit omkull och rövaren hade då kastat sig över honom och hållit fast honom medan han uppmanade den andre att ”Slå honom uti huvudet”. Lyckligtvis efterkom den andre inte uppmaningen, utan tog i stället hand om den säck vari postväskorna förvarades, varpå männen försvann.

Jonasson vände då postkärran på vägen och återvände till Östrabo där postföraren sammankallade grannarna för att söka efter rånarna. Man spårade rånarna en halv mil genom skogen men tappade seden spåret. Portväskorna upphittades på morgonen under en gran — sönderskurna och tomma.

Ryktet om postrånet spred sig i bygden och den 28 okt skrev Borås Tidning: ”Med den nu instundande mörka årstiden börja poströverierna att åter komma igång”. I nästa numret av tidningen redogjorde tidningen även för en del av innehållet i de bortrövade postväskorna. Det var bl a rekommenderade ”brefpamfletter” från Karlskrona, Kalmar, Linköping, US, Gefle, Uppsala och Norrtelie.

Avslöjandet
Ca en månad senare, den 25 november försökte två män växla en 500 Rd sedel hos handlanden O P Andersson i Göteborg. Då denne började ställa frågor blev de båda männen rädda och flydde hals över huvud och lämnade både vagn och rock och beställda varor efter sig. Det fanns även andra som fick svårt att förklara en plötslig rikedom. Det var torparen Efraim Högberg från torpet Sluntom under Tokared i Blidsbergs Socken som på Ulricehamns marknad den 7 oktober visat sig ha ovanligt mycket pengar på fickan. Högberg skyllde på att han fått pengarna omhand åt än den ene och än den andre av sina släktingar men ingen av dem medgav att de givit Högberg några pengar.

Högberg var den förste som häktades för poströveriet. Även Carl Andersson från Döve i Börstig och hans svåger Johannes Persson på Duvered i Öra häktades. Det var nämligen de som försökt växla pengar i Göteborg. Men eftersom de var oförvitliga hemmansägare utan erfarenhet av några skumraskaffärer misslyckades växlingsaffären och de blev själva misstänkta och häktade.

Inför rätta
Nu rullades hela historien upp inför Ås häradsrätt, varvid följande framkom: Överfallet hade från början planerats av förutnämnde Efraim Högberg och förre soldaten Petter Stor från Börstig. Den senare var anklagad för en stöld i Grolanda kyrka och prästgård 1 augusti 1847 men hade ca en månad före poströveriet lyckats rymma. Stor träffade några dagar före rånet drängen Anders Håkansson från Tångabohl, som även han var på rymmen. Stor erbjöd honom att delta i det planerade rånet vilket Håkansson inte hade något emot.

Vid niotiden på kvällen den 19 oktober begav sig Stor, Håkansson och Högberg, med den senare som vägvisare, till den grind där överfallet skull verkställas. På avstånd hårde de postbonden blåsa i posthornet och visste att postskjutsen var i antågande. Det var Stor och Håkansson som överföll postdrängen medan Högberg höll sig utom synhåll för drängen. Efter överfallet flydde rövarna för att dela bytet i Vedåsla skog.

Vilka var då de tre rövarna?
Förre soldaten Petter Andersson Stor var född i Blidsberg, hustrun hetter Maja Greta Håkansdotter och de bodde på Berggrenatorpet under Tornarp i Börstig. Petter Stor hade varit straffad flera gånger tidigare. Efraim Alexandersson Högberg var född 1805 på hemmanet Plate i Dalum. Fadern, som dog innan Efraim föddes, kom från en välaktad skogvaktarsläkt i Hössna, och Efraim torde ha varit det svarta fåret i familjen. År 1827 gifte han sig Med Britta Maja Persdotter (hon var syster till Johanna Persson i Duvered, Öra, och Carl Anderssons hustru Johanna). Efraim och Britta Maja bodde på flera olika ställen, bl a i en backstuga i Hökerums skog, nära intill den plats där posten sedan blev rånad. 1845 flyttade familjen till torpet Sluntom på regementspastorsbostället Tokarps ägor i Blidsbergs socken. Även Efraim Högberg hade varit straffad förut, den gången gällde det stöld av en bagge och en kopparkittel. Han dömdes då till 12 dagars fängelse på vatten och bröd.

Anders Håkansson var den yngste av de tre, 26 år gammal, och född i Döve i Börstig. Håkansson ”hwars utseende röjde enfald, samt råhet och slöhet i förståndet” hade aldrig varit straffad förut men var efterlyst för en häststöld.

Mycket pengar
När rånarna kände sig säkra efter överfallet delades då pengarna. Det var 64 000 daler vilka delades på följande sätt: Stor fick 30 000 daler, Högberg fick 24 000 daler och Håkansson nöjde sig med 10 000 daler.

Håkansson lämnade sin andel till sin farbror Carl Andersson i Döve som gömde dom i sin fähusvägg. Det mesta av Stor och Högbergs pengar förvarades av Högbergs hustru, Hon fick även ta hand om Håkanssons andel sedan Carl Andersson dött.

Domarna
Rättegången efter rånet drog ut på tiden, och massor av vittnen framträdde, fler och fler åtalades. Det hela blev en härva som inte går att redogöra för i sin helhet.

Den 21 juli 1851 fick emellertid Stor och Högberg sina domar. Petter Stor dömdes ”att straffas med 14 par spö, 3 slag av vardera paret, en söndag uppenbar kyrkoplikt i Grolanda kyrka och därefter i 9 år arbete å någon kronans fästning, skall sedan sina oförmälda brott i bot umgälla med livets förlust genom halshuggning.

Han skulle även tillsammans med de andra poströvarna gottgöra postföraren för inställelsebesvär. Stor fick inom 20 dagar söka ändring av straffet hos Kungl Maj:t och Göta Hovrätt.

Högberg dömdes att mista livet genom halshuggning samt att med samtliga åtalade gottgöra. Postföraren Olof Andersson skulle för inställelsebesvär gottgöras med 13 Rd.

Högbergs hustru fick 2 års arbete på tukthus.

Nåd
Stor och Högberg och dennes hustru ansökte om nåd. Utslagen blev följande:

Vid kommerce av Stor och Högbergs hustru, Brita Maja Persdotter, gjorda nådeansökningar hava vi ej funnit anledning att förunna Hustru Högberg nåd, Hvaremot med avseende å förekomne omständigheter Vi av nåd förskonat Petter Andersson Stor från dödsstraff och tillåtit att han må i stället umgälla sitt brott med 28 dagar fängelse på vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt samt arbete i fästning sin återstående lifstid, vilket Vi velat eder härmed i nåder tillkännagiva, Befallande Eder Gud allsmäktig synnerligen nådeligen

Stockholms Slott
den 26 maj 1852
Oscar

Av nåd förskonas Högberg från dödstraffet samt att han må i stället umgälla sitt brott med 28 dagars fängelse på vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt 1 söndag samt 10 års arbete å Fästning,

Stockholms Slott
den 5 augusti 1853
Oscar

Högbergs barn
Brita Maja förpassades 1851 till spinnhuset på Långholmen. Högbergs hade då fyra barn kvar hemma, vilka fick det mycket svårt att klara uppehället, vilket framgår av följande protokoll från Bildsbergs fattigvårdsstyrelses sammanträde den 18 jan 1852 i Blidsbergs Elsegård:

Häktade Efraim Alexandersson Högbergs och hustrus i Sluntom under Tokarp små hemmavarande barn befinner sig i ett ej blott värnlöst utan och utblottat tillstånd och sakna enligt vad allmänt känt är, och dessutom allvarsamma anmälan ett par dagar förut ingått, det nödvändigaste till livets bärgning och uppehälle.

Om deras nödställda belägenhet hade ock undertecknad dagen förut gjort sig på stället underrättad, då äldsta dottern Gustava (15 år), som emellertid hade efter bästa förmåga vårdat sine små syskon, under tårar förevisat det enda som fanns i huset till livets nödtorft nemligen en grof havrekaka med tillkännagivande att hon såg sig alldeles urståndsatt att en enda dag längre bärga sig och dem, anropande om möjligt skyndsam hjälp.

Fattigvårdsstyrelsen som i anledning härutav anser sig för Gud och menniskor pliktig att med hjälp och räddning mellankomma innan desse små förgås i sitt elände, beramade den enda utväg som förefinnes, nämligen att söka få dessa små underårige 3:e barn Josef 10,5 år, Herman 7 1/3 år och flickan Anna Charlotta 2,5 år gammal utackorderade till vård och uppfostran meddelst entrepernad auktion som å stället bör hållas tisd den 20/1 och varom kungörelse skulle utgå till Församlingens kyrkor förestående söndag.

Ock derjämte försälja den i boet kvarvarande lösegendomen som dessutom ganska ringa förslår till betäckande av kostnaderna för dessa barns vård och underhåll.

Sv Norlander

Åter i frihet
Barnen flyttades 1853 till Hällstads socken och 1855 skrevs följande protokoll från fattigvårdsstyrelsens sammanträde i Blidsberg den 16 april.

Quinnapersonen Brita Persdotter hustru till poströvaren Efraim Alexandersson Högberg lärer hitkommit från Norrmalm å Stockholm 1 september eller oktober månad siste år, där hon då uttjänt de henne ådömde 2 års Spinn eller Tukthus för delaktighet i männen Högbergs utövade poströverier. Hon med man och barn var väl här mantalsskrivna före deras häktande, men naturligtvis under häktningstiden har detta förvar förfallit och den plats de då innehade långt före detta upptagen.

Emellertid har hushållet ett par eller 3 år varit här i mantalslängderne utstrukne och dessutom är deres barn medelst K Bfhdes Utslag föri 1,5 år sedan dömda tillhöra Hällstads socken, om hon skall hava något försvar. Här emellertid saknar hon helt och hållet sådant. Ock skulle skyndsamt gripas och avforslas och såsom försvarslös behandlas.

J Källén

Anders Gabrielsson
Sven Håkansson
Arvid Andersson
Joh Andersson

Det är ovisst om beslutet verkställdes, men Brita Meja verkade på ålderdomen som barnmorska i Blidsberg så hon blev tydligen tagen till nåder igen. Hon dog på Svedjorna i Blidsberg 1889, 81 år gammal.

Även Efraim Högberg återvände till Blidsberg efter fängelsetiden. Han dog där 1885, 59 år gammal av lungsot.

ANNA-LENA HULTMAN