Arbetet med sockenfilmen från 1951

Den 8 maj 1951 beslutade Södra Vings kommunalfullmäktige att en film om hembygden skulle spelas in. Sture Johnsson hade tillfrågats om att filma och han hade begärt ett anslag om 4000 kronor, vilket beviljades. Denna summa motsvaras idag av c:a 60 000 kronor. Sture Johnsson hade redan enligt uppgift igångsatt ett liknande arbete i Rångedala.

Filmaren arbetade som lagerchef, först på Viskadals fabrik och sedan på Erik Linders i Borås, och hade filmning som fritidssysselsättning. För inspelningen användes två kameror; den ena med svartvit film och den andra med färgfilm. Mestadelen av filmningen skedde med svartvit film. Under året 1951  följde Sture Johnsson arbetet och företeelserna i Södra Vings kommun.

Under årens lopp visades filmen ett stort antal gånger företrädesvis i Viskaborg och detta slet hårt på filmen (sliten perforering och repor). För att bevara filmens värde gjordes en kopia av hela filmen. Denna kopia användes sedan i fortsättningen vid filmvisningarna. Tyvärr innehåller kopian samma repor som originalet.

Under tidigt 80-tal visades sockenfilmen i församlingshemmet med Mats Helin som maskinist. Man kunde då konstatera att även kopian började bli sliten och något borde göras för att filmen skulle kunna bevaras i det dåvarande skicket. Eftersom Södra Vings hembygdsförening nu hade ansvar för filmen föreslog jag att en skanning till video skulle utföras. Ungefär 1984 sändes filmrullarna till ScandVideo i Borås. De förfogade över samma utrustning som SVT och resultatet blev 3 styck videokassetter med bandbredden 1 tum. Dessa kan ju bara spelas i maskiner på ställen som TV och därför beställdes senare 2 styck kopior på SVHS-kassetter som var på 3 timmar var (filmen var 2 timmar o 45 minuter). Nu fanns möjligheter att visa filmen utan att slita på originalen.

Filmen har text mellan dess olika scener och dessa upptar c:a 30 minuter. En tanke var att klippa bort texten och istället låta en speaker läsa texterna. Dessutom hade Sture Johnsson föreslagit musik som skulle spelas under filmens gång med hjälp av grammofon och 78-varvs skivor. Om både speaker och musik kunde läggas in i filmen skulle den förutom att bli 30 minuter kortare, även bli njutbarare att se på. För att kunna utföra detta erfordrades en studio för videoredigering. På 90-talet var detta varken enkelt eller billigt, men på Bergsäterskolan i Borås  hade en mediautbildning startat och eftersom jag då också arbetade på skolan, föreslog jag att man på mediautbildningen skulle arbeta med vår sockenfilm som ett projektarbete. Detta förslag godtogs och eleverna John Andersson och Marcus Myhrén fick i uppdrag att göra arbetet.

Detta var 1995, men innan redigeringsarbetet kunde sättas igång måste filmens texter skrivas ut på papper och speaker anlitas. I detta fallet hade vi tur och fick Mats Segerblom som speaker. Skolan hade god kontakt med radio Sjuhärad och Mats Segerblom kunde läsa in texterna i deras studio. När det gällde den föreslagna musiken kontaktade jag Majvor Sigvardsson och hon gav positivt svar. Då uppstod frågan var musiken skulle spelas in. Lyckligtvis fick Torgny Gadmar reda på vårt dilemma och ställde välvilligt upp med sitt på dagen tomma hus och ett syntpiano, så att vi även kunde få orgel o dragspel ur samma instrument.

Nu fanns allt material för redigeringen och redigeringsarbetet kunde starta. Arbetet bestod i att kopiera alla scener från SVHS-kopian utom texten och sedan mixa in speaker o musik på en ny SVHS-kopia. Detta var ett arbete utan dator! Utrustningen bestod av en mixer för bilden och en mixer för ljudet samt  2 styck SVHS-bandspelare. Bandspelarna skulle startas synkront och rätt speakertext måste in på exakt rätt ställe. Dessutom ligger musiken i bakgrunden. Som kuriosa kan tilläggas att 2 texter försvann och jag fick förmånen att läsa in dessa för att inte arbetet skulle behöva avbrytas.

På hösten 1995 kunde nypremiären gå av stapeln i Hökerums Missionskyrka under närvaro av bland andra eleverna som gjort arbetet på Bergsäterskolan. Det blev en mycket uppskattad förevisning.

Många ville köpa en kopia av filmen och det enda som stod tillbuds var att kopiera SVHS-kassetten till VHS-kasetter som var det normala hemmaformatet för videoband. Detta förfaringssätt innebär dock att vi får en tredjekopia som slutresultat och detta ger ingen skarp bild. Tyvärr var detta det enda som stod tillbuds vid den tiden.

10 år senare hade en ny teknik gjort sitt inträde och det var digitalisering. Originalet från Bergsäterskolan kunde då digitaliseras till ett DV-band. Denna möjlighet utnyttjades sedan för att göra en DVD-kopia så att filmen skulle kunna analyseras vid ett antal studiekvällar i studiecirkeln ”När sockna var kommun” som genomförts under 7 år i hembygdsföreningens regi och som senare kom att kallas Hembygdskursen.

DVD-kopian i all ära, men det fanns brister hos den som jag har haft svårt att släppa tanken på i och med dagens nya tekniker. För det första har filmens matarhål blivit större varje gång filmen visats och det får till följd en bild som ”hoppar”. Detta är tröttnade för ögat. Dessutom är flera scener antingen för ljusa eller för mörka. Kameran med den svartvita filmen hade dessutom den egenheten att när den stoppats mellan 2 scener så blev den första rutan mycket ljus eftersom kameran var trög i starten. Detta ger en ljusblink mellan varje scen som är störande.

Att kunna rätta till bristerna var lockande och jag satte igång arbetet. Först digitaliserades SVHS-kopian från Scandvideo. Nu hade jag den bästa kvaliteten på filmen, men utan det fina ljudet från skolfilmen. Därför digitaliserade jag sedan masterkopian från Bergsäterskolan för att kunna ta detta ljudet. Mitt arbete bestod nu av att klippa bort alla texterna i originalet och sedan passa in ljudet från skolan. Kvar var nu problemet med den hoppande bilden. För att rätta till detta har jag använt ett program som jämför varje bildruta med den föregående och efterföljande och om det behövs förskjuter den aktuella rutan så att den ligger i samma höjd som de övriga. Nu återstår sedan de mörka och ljusa scenerna. Här har jag analyserat varje scen manuellt och mörkat eller ljusat dem. Några få scener kunde vara som de var. Sedan hade vi den ljusa bildrutan mellan scenerna och den har jag klippt bort. Filmen innehåller ungefär 1000 scener så det är ett litet pilljobb.

Nu kan man tycka att filmen skulle kunna visas igen i detta nya skick, men det är något som saknas. I vissa scener finns personer i närbild som inte är namngivna. I framtiden får filmen ett större värde om dessa personers namn finns med. För detta ändamål har ett antal personer samlats i november 2011 för att identifiera så många som möjligt och dessa personer är:
Gösta o Ingbritt Karlsson, Inger Johansson, Lennart Johansson, Bengt Samuelsson och Bo o Lena Arabäck.

Efter att inläggningen av namnen i filmen har utförts kommer den att visas i Kyrkans hus i november 2012

Charlottendal den 5 december 2011
Bo Arabäck